kirneh

Jag såg att det var mer än två månader sedan jag skrev något här. Det jag skrev var ganska oinspirerat och undermåligt. En sista suck kanske. Det är få som läser denna blogg och färre som bryr sig om den. Detsamma gäller mig. Inspirationen att skriva har sprungit ifrån mig för länge sedan. Jag vet nog själv varför men det behöver inte du veta. Men bristen på tid och ro spelat stor roll i utvecklingen.
Så det får bli som det blir. Jag säger så. Jag avslutar där. Som ni kan se här under så har jag lagt upp ett sista inlägg jag hittade i högarna, om man nu kan tala om det. Det fick en passande titel också. Hoppas det ska smaka.

Kanske dyker jag upp igen. Kanske gör bloggen det. Men som det är nu så blir det inget mer.

Tack och godnatt.

Jag läste något intressant idag. Det var en text kretsande kring våra identiteter i det nya, postmoderna samhället. Det stod mycket fint och bra i den men en herre, herr Bauman, gjorde det lite spetsigare, lite mer intressant än övriga deltagare.
Han hade intresserat sig för hur vi nu för tiden ser på dödligheten och odödligheten. Vi vet alla att vi ska dö, någon gång. Många av oss vill inte dö överhuvud taget. Det är nu år 2009 och människan har besegrat så många saker på så många olika fält. Vi har besegrat sjukdomar, tämjt naturen, varit ute i rymden och gjort saker som man för bara 100 år sedan aldrig skulle ha drömt om att göra. Vi kan äta bättre för att leva längre. Vi kan köra bättre bilar för att undvika trafikolyckor. Men vi kan bara skjuta upp det som vi vet förr eller senare kommer. Nämligen döden. Vi kan ta full kontroll över allt runt omkring oss och även våra egna kroppar medan vi lever. Men bara just då. När och hur det hela tar slut har vi ingen kontroll över. Och allt detta göra hela ens existens ömtålig och ambivalent. Vetskapen om vår dödlighet gör oss ambivalenta. Vi inser att vår existens bara är tillfällig och vi skräms då av tanken om att bli bortglömda. Även om vi har olika riter för att minnas de döda så försvinner även de i glömska. Men självklart blir vissa ihågkomna för eftervärlden. Fotbollsspelare, politiker, skådespelare, mördare och vetenskapsmän är några av de som lämnar ett spår efter sig. Som blir omtalade även efter sin död.
Lite senare på dagen läste jag en annan sak som gjorde att jag såg den tidigare texten i ett annat ljus. En kolumnist i Metro som tyckte att Halal-tv var en cool grej skrev om sin bloggångest och hur hon led av att inte uppdatera sin blogg. Hon kände sig manad till detta och mådde verkligen dåligt över att inte lägga upp någon bild eller liknande på sin blogg dagligen. Då slog det mig. Är det kanske det vi håller på med? Försöker vi göra oss själva odödliga när vi skriver blogg? Plötsligt har alla tillgång till att skriva in sig själv i historien och kanske bli ihågkommen av eftervärlden. Skjuter jag just nu i skrivande stund bara upp min egen dödlighet och gör mig själv odödlig för alla mina efterlevande?

Diskussionerna som inte leder någonvart. De tysta stunderna då man kommer på sig själv att stirra blankt ut i luften. Inom en pågår en tankeprocess komplicerad på ett sätt som är svårt att greppa, trots att det är ens egna tankar. Hur många gånger kan man tänka samma tanke och hur många gånger kan man resonera med sig själv? Hur djupt kan man gräva? Men främst, hur mycket kan man egentligen komma fram till? En oändlig uppsjö av frågor utan svar och argument som är skapade av och för ens egna tankegångar. Man försöker övertyga sig själv till något som man redan vet om. Man försöker inbilla sig något som man vet inte är sant. Man försöker tränga undan det som är sant och göra det till lögn. En enorm härva av komplicerade och skruvade tankar som far fram och tillbaka likt en virvel i huvudet på en. Om man bara kunde få känna sig lite tryggare och mer bestämd, istället för denna oändliga kontemplativa process vilken mest är energikrävande. Det skulle krävas en styrka och en bestämdhet. Man får ställa sig upp i sitt inre och säga ifrån, att det får räcka nu. Nu tar vi över den här skutan.

Hopar av människor som rör sig i pulserande mönster från plats till plats. En vägg av ljud som aldrig vill bli tyst. Blickar, leenden, ord. Tårar som faller, skratt som brister ut. En kram för att visa omtanke, en kyss för att visa kärlek, en spark för att visa hatet. Ständig rörelse utan att någon egentligen är på väg någonstans. Visst rör vi på oss, men är sällan i rörelse framåt, på en resa. Charaderna vi spelar upp för oss själva i tron på att vi verkligen "gör" någonting är helt enkelt charader. Vi hoppas att vi lurar de andra och vi gör det så väl att vi ibland till och med lurar oss själva. Tristessen tar knäcken på oss så vi låter dramat få ta över för en stund. Dramat driver oss då till vansinne så vi låter åter igen tristessen ta över. I en evig cykel av självdestruktion, kärlek och hat försöker vi greppa någonting bortom oss själva som eventuellt kan dra oss ur denna virvel av förvirring till en åskådarplats. En plats de flesta av oss till slut hittar, som vi lutar oss tillbaka i och kanske till med halvsomnar i. Ens liv har blivit en fredagskväll framför ett brittiskt kriminaldrama och vi sitter för bekvämt för att sträcka ut handen och byta kanal.

Jag såg en fejkad dokumentär tidigare idag. Den handlade om en vanlig, lite överviktig man i 35-års ålder vid namn Kenny. Kenny jobbade som uthyrare av bajamajor och allt vad det innebär. Skötsel, tömning och rengöring. En ödmjuk, försiktig människa som gjorde sitt jobb, sex till sju dagar i veckan utan att någonsin klaga. När de inte ignorerade honom så klagade de på honom. När folk skällde ut honom svarade han ofta lugnt och försiktigt med sitt talfel att han förstod dem och att han genast skulle åtgärda felen. Vilket han alltid gjorde.

Han hade en exfru och en son. Hon lämnade honom och han sa att det var svårt att älska en människa som hatade en. För det gjorde hon verkligen, och var inte sen att låta han glömma det. Men han böjde ner huvudet varje gång och sa: "Jag förstår, ledsen för det".

Hans mor dog för många år sedan men hans far var fortfarande i livet. Hans far saknade all respekt för Kennys yrke. Han kunde ju självklart inte vara en "skitgubbe" resten av sitt liv och lät Kenny höra det mer än en gång.

Kenny utförde sitt yrke, han tog någon form av stolthet i det. Han visste att hans yrke var mer än nödvändigt, att folk behövde hans tjänster och han visste att han var duktig i sitt yrke. Han klagade aldrig trots att livet gav honom många sparkar och slag. Han var enkel och ödmjuk, tog tillvaron med ro och uppskattade små ljuspunkter där vi andra mest bara skulle ha sett skit. Självklart blev han trampad på, allt för ofta också. Men hans enkla gång i livet, med artighet och respekt, försiktigt dolt under kepsen och hans ödmjukhet inför livet som sådant, kan många människor lära sig en hel del av.

Jag satt mig ned för att lyssna. Och vad hörde jag? Ingenting. Ingenting förutom några få gnekande ljud från hammocken jag satt i medan jag njöt av min öl. Min rygg värkte, mina händer var vita och min rygg svettig. Jag klunkade sakta på min småländska pilsner och försökte komma på vad som var fel. Ingenting var fel egentligen. Det var nog så att det egentligen att allting stämde. Tystnaden som omslöt mig kändes naturliga och tillfredsställande. Det var nog det var så här det var tänkt att det skulle vara insåg jag. Jag lutade mig tillbaka. Omfamnade min ensamma stund och lät den vara till. För första gången på länge fanns inget då, nu, senare. Kroniskt nervös som jag är född till gjorde detta mig självklart orolig och stunden var redan borta innan jag insåg att den varit. Om inget då, nu, senare existerade, har jag då slutat blickat in i saker och ting? En gnagande känsla av att detta är fallet har nu jagat mig en tid. Är det tillfredsställelse jag känner eller har jag bara blivit slö? Där jag tidigare fann problem, insikter och trivialiteter är det istället blankt. Jag blickar inte längre in i min omvärld, jag tycks bara överblicka den. Beskåda den från sidan utan att se min plats i det hela. Det är befriande på många plan, denna fördummelse, men samtidigt alarmerande då en av mina huvudsakliga sysslor tycks ha sagt adjö till mig, utan att jag var medveten om det. Det kan också vara en svacka (eller en topp, det beror på vem som läser detta) eller så har jag förlorat en förmåga för alltid. Denna förmåga hade tidigare gjort mig bekymrad över en liknande förlust, men nu när den är borta så kunde jag inte bry mig mindre. Vad är det för fel på mig?

Ledsen för hur det ser ut. Det verkar inte bättre.
Då var man där igen. Ovilja, oföretagsamhet, ointresse. Brist på bättre ord. Som ett tomt ark sitter man där och viftar febrilt med armarna i luften efter någonting, vad som helst. Jag kommer hem och låser dörren bakom mig. Pustar ut och känner mig äntligen fredad för faror jag räds, men som jag vet inte finns där. Äntligen ensam, skyddad hos mig själv. Ingen annans ansvar. Jag tar hand om mitt, det jag kallar för mitt egna. Jag är stolt över det och det ger mig en tröst att veta att det bara är mitt och ingen annans. Vad som än händer där utanför har jag ingenting att göra med det och jag bryr mig föga. Här inne är jag själv och skyddad. Lämnad till mig egen ro och inte någon annans kaos. Lämnad till mitt eget sinne, oavsett vad det innebär Jag blickar framåt och vidare med längtan. En tid är över och annan börjar.

Herregud, censurerar jag mig själv?

Jag ser ut som en blöt hund där jag lutar mig mot kakelugnen i sovrum nummer tre. Jag har precis klivit in på denna anonyma och grandiosa förfest från gatans ösregn. "Who the fuck are you" säger ägarinnan till oss när vi förvirrat står i hallen. "Mr. Jävligt Obekväm" vill jag svara. Fyra meter i tak, parkettgolv i alla rum, stora fönster som vetter ut mot Vasastan och allt det där andra som hör till en svindyr bostadsrätt t i stadens finare kvarter. Det ekar högt i trapphuset då skor slås mot den kaklade trappen och jag inbillar mig att grannen är någon gammal sjökapten med en fin pension. Vi skrattar gott när folk tittar snett på oss och mina tankar glider in på Ulf Lundells "Jack". Med varsin flaska vin i handen som vi demonstrativt halsar ur och med blöta kläder och frisyrer kan jag kanske förstå varför de tittar snett på oss. Hur vi hamnade här är en historia. Vad som hände sedan är en annan. Men detta är historian om när jag befann mig på en märklig förfest, någonstans utanför min trygghetszon. Men vi hade roligt. Som alltid.

Jag sitter och röker på Ekedalsgatan. Ut genom fönstret överblickar jag Majvallens hållplats där 11:an sakta glider in och plockar upp de högljudda männen för att ta dem in på stan och ännu en sen kväll. Tvärs över gatan står två män på en balkong och röker och tycks anförtro varandra med de där hemligheterna som inte tycks vara så heliga efter ett par glas vin. Regnet tilltar ganska drastiskt och de drar sig in i rummet där festen tycks hålla till. Även vinden tilltar och piskar taknocken alldeles ovanför mig. Den ger ifrån sig illavarslande tjut. Tillsammans med gatlyktan som hänger över rälsen och kastar skuggor över husväggarna skulle det kunna vara hämtat ur en gammal spökhistoria. Men jag känner mig lugn. Egentligen känner jag ingenting. Energi har gått ur mig och jag stirrar anspråkslöst ut i natten. Jag inser att halva sommaren nästan har gått och att det har varit mest regn. Jag inser att jag har jobbat bra länge och att jag har mycket kvar. Det måste vara antingen vädret eller jobbet som har stulit min energi. Någonstans har den i alla fall tagit vägen. Åtminstone denna kväll. Som tur är finns det andra källor till energi kring mig där jag kan lägga mig vid dess fötter och tacksamt tar emot de gåvor de har att ge mig.

Instängdheten och hoppet om något annat. Kanske ska det vara tron på något annat. Men tro och hopp ligger nära varandra. Fast det visste du säkert redan. Instängdheten ja. Den är så svår att bemästra. Att bota. Om jag slår mig fri och bemästrar den, vad händer då? Finns inte risken att jag istället känner mig instängd i den friheten jag själv har åtagit mig och som vilar över mig med det ansvar frihet alltid följs av? Svårigheten ligger i att få denna känsla av små utrymmen, fysiska och själsliga, till att inte kännas så små. Kanske blickar man för mycket tillbaka eller också för mycket framåt. Man ser till den större bilden utan att ifrågasätta sin situation för vad den är idag. Möjligtvis är inte situationen så instängd om jag istället bara försöker ta till vara på den, dag för dag.
Hoppet eller tron om något annat ja. Den är lika svår den. Den tycks följa samma principer som instängdheten. För mycket tillbakablickande och för mycket sneglande på framtiden gör att denna känsla lätt växer sig starkare. Låt den istället få vara och ta ännu en gång till vara på situationen så som den ser ut nu. För som de säger, livet sker medan man går runt och gör planer för framtiden. Men den ständiga frågan kvartstår, den jag önskar att den någon gång ska försvinna. Bör jag vara nöjd med detta eller ska jag fortsätta tro på något annat?

Avstånden mellan inläggen tycks bli längre och längre. Det finns inte mycket att skriva egentligen. Det är ett enkelt liv man lever nu för tiden. Tidiga morgonar och korta kvällar. Jag cyklar nere i hamnen med Joel Almes desperata röst ekandes i öronen. Älvsnabben glider sakta ned för Göta älv som badar i solnedgången. Värmen påstås ännu en gång ska omfamna oss i sitt bedövande grepp och vi ser sakta fram emot det. The Boss spelar på Ullevi och allsvenska är åter igen igång. Det är middagar, kyssar och musik. Det är ett enkelt sommarliv som ännu inte nått sin kulmen. Förfesten har bara börjat, vi har hela kvällen på oss att berusa oss av sommaren.

Detta kommer att bli ett simpelt inlägg. Det kommer att ha en bitter eftersmak. Men det är min rättighet.
Jag vaknade första gången kl.5, förstod inte vad jag höll på med och somnade om. Vaknade sedan kl.6 och förstod fortfarande inte vad jag höll på med. Vaknade sedan kl.7 och det var samma veva igen. Till slut pep min klocka vid 8-rycket och det var dags för uppstigning. För den sakens skull förstod jag fortfarande inte vad jag höll på med. Jag skakade, frustade och försökte sakta röra mig in på badrummet med min stela rygg. Till slut fann jag mig själv på jobbet i alla fall och förstod fortfarande inte vad jag höll på med. Jag gömde mig bakom mitt skrivbord så att chefen inte skulle se att jag höll på att dö medan jag misskötte mitt jobb. Mitt huvud höll på att explodera, inombords huttrade jag och hela min kropp värkte . Vad är det jag har gjort mot mig själv? tänkte jag. I min desperata situation tryckte jag in snus efter snus, drack kaffe efter kaffe och försökte äta frukt för att på något sätt få tillbaka min kropp på en acceptabel nivå av värdighet.
Till slut hade jag avverkat mina nio timmar av högljutt trauma för att sätta mig på min cykel och cykla hem. Förhållandevis glad för min befrielse från det multinationella företaget tycktes jag äntligen se ett ljus framför mig för första gången denna dag. Men de högre makterna hade andra planer och drog upp sitt sista kort ur skjortärmen. Stormliknande vindar efter hela hamnen och min cykelväg vilket resulterade i motvind och ännu ett trauma för mig. Jag klev av cykeln, förbannade världsalltet, mig själv och de flesta kring mig och drog cykeln den sista biten. Till slut kom jag hem dränkt i svett, låste dörren bakom mig och önskade att jag skulle somna för att vakna upp någon gång i augusti. Jag tog en Treo, slog på teven och somnade till sist. Världens längsta dag går äntligen mot sitt slut.

Inne på mörka barer gömmer de sig när sommarens första dagar är som mest närvarande. Det är tropisk värme ute men solen når inte in i det hörnet av baren där stearinljus är tända och luftkonditioneringen går på högvarv. Istället sitter de där och önskar att saker och ting vore annorlunda. När han nämner sin son så är det med längtan i rösten. När han nämner en kvinna så är det med förakt i rösten. Han talar i floskler om livet och döden och Jesus och allt där emellan. Alla lyssnar men ingen vill höra vad han har att säga. En annan formar handen till en pistol, håller den mot huvudet och skrattar. Man skulle kunna tro att det är ett desperat skratt men i detta fall verkar det vara ärligt och genuint. Han skämtade om sin egen dödlighet, insåg att ingen lyssnade och beställde in en till öl. Tysken tittar ner på sin mat, skjuter tallriken åt sidan och ger till slut upp, han inser att han måste delta i diskussionen trots att det handlar om det där kriget som de så gärna vill glömma.
Dessa människor har samlats där av en anledning vilken jag inte känner till. Men jag känner till min anledning till att samla mig själv där.

Vem bestämmer en bloggs innehåll? Skriver du vad som ligger dig varmt om hjärtat? Skriver du något som provocerar och som kan locka läsare? Eller skriver du något som kan betyda något? Vilket som, du skriver åtminstone. Man kan fråga sig om du skriver för din egen skull eller för någon annans. Men förhoppningsvis betyder det något för antingen dig eller din läsare. Men kanske så skriver du bara för att få höras. För att få ditt lilla hörn i cyberrymden där din röst är den enda som hörs och ingen kan hindra dig från att vara den du önskar att du egentligen var. De finns de som skriver för att låta andra få en insyn i deras vardag, vi placerar det privata i det offentliga rummet. Och så finns det de som skriver i försök att ändra sin omvärld eller göra ett avtryck i sin samtid. Och så finns det en uppsjö människor någonstans i landet där emellan.
Vi bloggar alla av olika anledningar. Vad som är viktigt, bra eller något av värde är upp till andra att bedöma. Bara du känner till dina skäl för att skriva så har du per automatik bekräftat dig själv som bloggare. Någon annans bekräftelse behöver du inte.